Finska folkhögskolan i Haparanda började sin verksamhet den 15 oktober 1973. Dagen före inbjöd styrelsen med stor spänning till invigning av skolan. Aulan var fullsatt till sista plats med förväntansfulla deltagare, bland vilka fanns ministrar och utbildningsfolk från både Sverige och Finland och icke minst viktigt 42 elever plus erforderliga lärare och övrig personal. Invigningen av den då första folkhögskolan i världen som var helt avsedd för invandrare blev historisk, aldrig tidigare hade någon deltagare upplevt något liknande, dvs att en världsunik skola invigs.

Skolstarten, som besjälades av entusiasm och en stark framtidstro, gav näring åt den fortsatta verksamheten. Man kände stödet bakom ryggen från många olika håll, men det fanns en väsentlig fråga som det skulle ta elva år att få rätsida på, nämligen ekonomin. Skolan fick kämpa mycket, men trots den svåra ekonomiska situationen fanns en framtidstro och en tro om skolans utveckling. Sedan starten har verksamheten stadigt ökat. Nya utbildningar tas ständigt i bruk, skolan använder sig av modern data- och kommunikationsteknik i undervisningen och försöker genom sina arbetsformer främja de studerandes personlighetsutveckling och förmåga till samarbete. Idag är skolans målgrupp mer vidgad och till följd av det bytte vi år 1991 namn; från Finska folkhögskolan till Sverigefinska folkhögskolan. Av detta har förkortningen Svefi tagits till bruk som skolans namn.

Mitt liv

"Utan en egentlig förvarning bar de ut mitt innehåll. Kvar var tomhet och tystnad och jag. Som tur var. För nästa dag kom de nya. Någon i Stockholm hade sagt att de fick. Men de var inte många. De hade med sig stolar och bord och målarfärg. Vi ska starta en folkhögskola, sade de. Kansankorkeakoulu sade de egentligen men då förstod jag inte vad de pratade om.

Plötsligt en dag var de fler. De satt i aulan och höll tal och log och var förväntansfulla. De satt länge. För de sade allt på två språk. Gästerna från Stockholm kunde inte alla finska. Jag hade lärt mig en hel del så jag förstod. Likaså förstod de nya eleverna som skulle börja sin skola. Jag visste att de hade flyttat från Finland till södra Sverige för att arbeta. Nu ville de studera vidare och ville göra det på sitt eget språk. Nu fanns en finsk folkhögskola i Sverige och den fanns inne i mig. Jag var stolt.

Under åren blev de allt fler och alltid började de med något nytt. En del pratade på två språk, det sas till mig att de lär sig att bli tolkar. Fritidsledare ville andra bli. Sedan åkte rektorn ner till Axvalla för att hjälpa till i födandet av systerskolan. Fritidsledarna fick också hjälpa till så de försvann dit. Vi började med musik. Och med datorer.

Det blev härliga tider. Vi fick nya elever från olika delar av Sverige och även från Finland. Musiken fyllde mitt inre. Men den ville också ut. Så de började riva inne i mig. De rev och byggde om. En liten ljudstudio föddes till att förstärka musiken och hjälpa den att nå ut. Jag var nöjd med nybygget i flygelbyggnaden. Det var säkert de också men de ville mer. Fast från början behövde de förrådsutrymme för instrumenten. Det utrymmet på 100 kvadratmeter fick namnet Bothnia Studion. Ljudstudion har de också byggt om - jag hör och ser så mycket så jag vet att det heter analogt och digitalt. Ni vet, när man skapar musik med hjälp av datorer.Datorer, datorer, datorer. De finns överallt. Där har de också rivit och byggt om. De har gjort det för hon har sett till att det blir så. Hon - det är vår rektor numera. Hon är för galna idéer, må bära eller brista. Oftast har det burit. Hon har bärande krafter omkring sig.

Datorer, datorer, datorer. De finns överallt. Där har de också rivit och byggt om. De har gjort det för hon har sett till att det blir så. Hon - det är vår rektor numera. Hon är för galna idéer, må bära eller brista. Oftast har det burit. Hon har bärande krafter omkring sig.

Utanpå ser jag ut som jag alltid gjort. Jag har t o m fått tillbaka min ursprungliga färg. Men inne är det annorlunda. Ibland får jag själv titta ett par gånger innan jag känner igen mig. Men det jag ser är spännande, det är nytt. Häromåret såg jag hur några lerfigurer sprang omkring i lokalerna. Lera finns i keramiksalen, har någon skapat sin egen sagofigur? Men sen berättade de för mig att det var p-e-r-f-o-r-m-a-n-c-e som försiggick. Numera vet jag vad det innebär för jag har sett att performance inte enbart är lerfigurer.

Ett tag huserade också konstelever hos mig men de blev så många så de fick flytta till huset bredvid. Lite synd förstås men jag ser ju deras installationer och annat ute på torget och på innergården.

Att lära sig nya språk och nya kulturer är alltid nyttigt och spännande. Jag kommer ihåg hur de frågade en lärare om hon ville åka till Murmansk för att undervisa i svenska där och själv lära sig ryska. Ja, sade hon och åkte iväg. Sen dess har flera av oss åkt till Ryssland och våra ryska vänner har åkt hit. Numera pratar de om Barentsregionen och samarbetet med Ryssland. Vi har skapat ett nätverk och skaffat samarbetspartner i de nordvästra delarna av Ryssland. Jag har t o m lärt mig några uttryck på ryska. Jag hör det dagligen för vi har ryska elever från Murmansk och Arkhangelsk som studerar hos oss.

Hypermedia, cyberspace, virtual reality är också nya begrepp som jag fått lära mig. Jag var med och lyssnade när en grupp hade videokonferens tillsammans med en yrkeshögskola i Kemi i Finland där de pratade just om hypermedia och teknikens grunder på internet och CD. De har ett projekt på gång, sade de.

Projekt fanns inte när de började sin folkhögskola. Nu har de sådana i mängder. De åker ut till Europa och pratar vuxenutbildning eller de mailar till Säivis och pratar potatis via internet. Månne det är mandel eller Bintje?

De säger att de arbetar med alla sinnen. Det vet jag för jag har verksamheten i mig. Den har blivit mitt livsinnehåll. Någon i Stockholm var klok för 25 år sedan när han sade att folkhögskolan får komma och bo hos mig. Otaliga mängder av nya stolar och bord och målarfärg har burits in. Varje stol och bord och målarfärg har burit med sig nya idéer som har skapat den genuina miljön på Sverigefinska folkhögskolan. Det är jag stolt över."

Berättat av huset mitt på torget i Haparanda
vid Sverigefinska folkhögskolans 25-årsjubileum